Streiff är tillbaka med en rykande färsk gästkrönika! Streiff har 20 års erfarenhet inom bygg och fastigheter och förvaltar sitt eget kapital på heltid sedan 10 år tillbaka. Hans senaste krönika Tullchock och skattesänkningar finner ni här. Grafer och bilder är lånade från internet som vanligt.
Zebrors flockbeteende
Få gånger har väl koordinerade mediastormar lyckats skrämma marknaden så samordnat som domedagsanalyserna om ett nyckfullt och impulsivt tullkrig där Kina skulle lyckas döda dollarn och USAs ekonomi genom att dumpa amerikanska statskrediter. Tveklöst vore ett kaosartat tullkrig starkt negativt för världshandeln. Men både den mycket meriterade Handelsministern Howard Lutnick (fd Cantor Fitzgerald) och den minst lika meriterade Finansministern Scott Bessent (fd Key Square Group och Soros Fund Management) har klargjort i de största mediakanalerna att tullchocken är metodiskt planerad med syftet att tvinga fram snabba förhandlingar om frihandel. De vill införa ömsesidiga och lägre tullar utan ojämna och ensidiga regulatoriska handelshinder samt utan sedvanligt fördröjningsspel.
Nästan alla länder som fick tullsmockan bjöd snabbt in USA till frihandelsförhandlingar och har därmed åtnjutit 90 dagars tullfrist från i början av april för att kunna slutföra förhandlingarna. EU begärde och fick några ytterligare dagar in i juli. Att ett snabbt införande av s.k. ”ömsesidiga” tullar fick all media och marknadens alla experter att unisont och ensidigt skrika ”elden är lös” känns mer politiskt än ekonomiskt. Det kan ses ganska anmärkningsvärt att all media och alla marknadsanalytiker kan argumentera emot ömsesidiga tullar och mot avregleringar i handeln, men samtidigt lyfta världshandeln som helt livsviktigt för världsekonomin. Journalisterna försökte till synes skapa flyktkänslan hos en zebrahjord där någon individ tror sig kanske ha anat en skugga av ett smygande lejon i gräset och alla flyr samtidigt i panik. Huruvida något lejon verkligen dök upp eller inte är en helt annan fråga som snabbt glöms bort.
Korrigering i en knäreflex med en klassisk V-formation
Media basunerade dagligen ut katastrofrubriker om att tullkriget kommer leda till hyperinflation, 1929s börskrasch version 2.0 och The Great Depression version 2.0. SP500 gick också historiskt snabbt ned ca 10% på kort tid efter att redan ha korrigerat ca 10% sedan nyår, efter ett alltför snabbt rally under valhösten. Men sedan gick det dock även minst lika historiskt snabbt upp igen. Nedgången kommenterades överallt i krisrubriker emedan den ännu mer historiskt snabba återhämtningen knappt har gett någon rubrik alls, utöver att återhämtningen anses ha gått för fort upp och anses bräcklig av alla i media. Media och dess experter fortsätter helt enkelt att prata ner marknaden med orosrubriker, vilket faktiskt tvärtom historiskt brukar kunna utgöra det perfekta bränslet för en bull marknad likt ”climbing the wall of worry”.
Det är ju när den sista oroade köparen till slut också köper i ett utslag av desperat FOMO som bull marknaden toppar med ”no bids” då alla redan har köpt och är fullinvesterade i marknaden. Med all oro som spreds och fortfarande sprids av media om tullkrig mm så känns toppen relativt avlägset, då det skapas nya orosrubriker varje vecka som potent konstgödsel till att köparna tvekar men att det samtidigt poppar upp nya köpare och säljarna har redan sålt. Köparna bygger ofta långsamt upp förtroendet i en bullmarknad, emedan säljarna tvärtom snabbt kan sälja i panik i en bearmarknad. Rubriker brukar inte kunna avgöra om marknadstrenden ska upp eller ner, men bevisligen så kan media skapa volatilitet och därigenom fina köptillfällen.
USA vs Kina
Kina är den stora frågan avseende frihandel, då den kapitalist-kommunistiska hybriden tillika enpartidiktaturen har övertagit mycket av Europas och USAs produktionsindustri med statligt subventionerad prisdumpning, snabbt växande billig brunkolsenergi samt massvis av protektionistiska handelshinder mot utlänningar. Västs strategi att låta Kina ta över lågvärdig tillverkningsindustri, med förhoppningen om att få behålla högteknologisk tillverkning i väst, har fungerat mycket illa då Kina lägger ut alltmer billig produktion i Sydostasien och numera utvecklar högteknologi med bl.a. robotautomatisering och fyller västerländska tekniska högskolor med kinesiska studenter.
När kinesiska Volvo Cars säger upp 3.000 ingenjörer varav 2.000 svenska så borde allvaret infinna sig även i det alltid avvaktande lagom-Sverige. Men detta ser häpnadsväckande ut att gå smidigt utan krisrubriker, utan het politisk debatt och utan strejkvarsel, samtidigt som kinesiska bilmärken tar marknadsandelar i Europa inkl i Sverige. Detta tillåts alltså att ske i ljuset av att Kina är en enpartidiktatur utan demokratiskt folkstyre och med ojämna samt stora handelshinder mot västs exportföretag.
Med tanke på att Kinas ekonomi redan har svalnat av betänkligt så har de knappast råd med ett långdraget handelskrig, vilket uppenbart herrarna Lutnick&Bessent mfl redan har räknat ut dvs innan tullchocken iscensattes. Kina exporterade, innan tullchocken, ungefär fem gånger mer till USA än vad USA exporterade till Kina. Dessutom är export en relativt stor del av Kinas BNP emedan export utgör en relativt liten del av USAs BNP. Skulle Kina göra så som en del experter i media anmärkningsvärt påstår att de verkligen också skulle kunna och dumpa sina amerikanska statspapper på kort tid så skulle det få viss negativ effekt på USA, i alla fall kortsiktigt.
Men det skulle samtidigt skapa en episk finanskris i Kina med massarbetslöshet och ekonomisk kris. Detta skulle ju mest bara sänka värdet av den egna valutareserv dvs höja matknadsräntorna, stoppa värdefulla ränteintäkter i USD till sin statsbudget och krascha den egna exportindustrin då omvärlden inkl USA skulle agera mot sådan valutadevalvering. Sedan uppkommer frågan vad de ska sälja sina statspapper i USD till? Kanske till Euro med EU i ekonomisk oro eller till ännu mer guld utan några ränteintäkter alls och efter en stark uppgång? Precis som i alla länder så ägs USAs statsskuld mestadels av amerikanska pensionsfonder, banker och investerare. Media målar upp en påtagligt missvisande bild som om Kina finansierar hela USAs ekonomi.
Utländska låntagare står bara för ca 1/4 av USAs statsskuld. Japan äger ca 3% av amerikanska statspapper vilket är mest av de utländska ägarna. Kina äger ca 2,5% och blev nyligen omkörda av Storbritannien som ny tvåa på ca 2,6%. Media återger således en ganska felaktig bild av att Kina finansierar hela USAs ekonomi med sina lån emedan det endast uppgår till 2,5%, vilket bl.a. är mindre än årstakten på USAs årliga BNP-tillväxt. Kina har skalat ned och nettosålt amerikanska statspapper i över 10 års tid både under första regeringsperioden med Trump och även under Biden. Under de senaste åren kan man också se att Kina har bytt ut långa amerikanska statskrediter mot kortare löptider.
Liknande missvisande mediabild kan noteras med att oljehandeln skulle kunna sänka dollarna och USA ekonomi genom att byta ut dollarn mot BRICS-valutor, emedan oljeexporten bara utgör ca 5-6% av totala världshandeln. Dollarns andel av världshandeln är fortsatt totalt dominerande trots och efter medias krisrubriker.
Skulle all oljeexport handlas i kinesiska yuan så skulle det knappast vara en mätbar förändring globalt sett. Däremot så skulle oljeexportörerna få ett stort finansiellt problem i händerna att försöka placera massa miljarder av kinesisk valuta. Särskilt problematisk ifall man dessutom tror att Kina tänker dumpa amerikanska statspapper eller på annat sätt manipulera sin valuta nedåt för att subventionera sin export.
Media glömmer också att belysa att USAs konsumentmarknad med ca 5% av världens konsumenter, beroende på definitionen av konsument med eller utan pengar, fortfarande står för ca 25% av världens totala konsumentmarknad. Amerikanska konsumenter spenderar mer än dubbelt per capita jämfört med européer. Européerna minskade dessutom sin konsumtion med drygt 10% 2024. Kinas konsumentmarknad kommer sannolikt en dag bli störst i absoluta tal, men än så länge så är detta långt in i framtiden med enorma ekonomiska skillnader mellan kustnära Kina och inlands-Kina. Kineser konsumerade 5% mer 2024 men fortsatt så konsumerar amerikaner ca 700% mer än kineser.
Det är USAs ledande och dominerande konsumentmarknad som är huvudorsaken till att USD fortsatt utgör ca 60% av alla centralbankers samlade valutareserv, dvs trots krisrubriker i media.
Det behöver även framhållas att EUs ekonomi går på knäna med hög och stigande arbetslöshet, svag konsumtion och numera med en akut energi- och industrikris i dess största ekonomi Tyskland. Lägg därtill en överhängande risk för fortsatt och eventuellt intensifierat krig i Europas östra utkant i Ukraina, så finns det väldigt lite fog för att de största institutionella investerarna skulle vilja övervikta Kina eller Europa.
Kapital flyr geografiskt från krig
Det tål att påminna sig om att väldigt få krig startas av befolkningen som mestadels bara riskerar sitt hem, sin familj och sitt egna liv. De flesta krig startas historiskt sett av folkets politiska ledare eller ett angrepp utifrån. En fred i Donbas verkar tyvärr inte vara i sikte då Ryssland kräver t.o.m. mer ukrainskt territorium än vad de idag ockuperar och samtidigt kräver Kreml att avmilitarisera Ukraina och att landet förblir alliansfritt. Ukraina kräver bl.a. Natomedlemskap (eller likvärdiga säkerhetsgarantier) om landavträdelser ska kunna komma på frågan samt ett ovillkorligt eldupphör innan fredsförhandlingar kan inledas. Allt detta medan USA, Ungern, Slovakien och nu senast Polen med dess nye president uttryckligen blockerar Ukrainas Natomedlemskap emedan ryssarna fortsätter bomba ukrainska bostadshus mm.
De stora kapitalflödena flyr historiskt sett geografiskt från krigsrisker, då dessa riskerar hela investeringen ifall krigförande stater sedvanligt skjuter upp, alternativt ställer in, skuldåtaganden och inför kapitalkontroller mot kapitalflykt enligt krigslagar.
Matterhorn vs Taffelberg
Det som såg ut som en korrektionskraschhybrid i april bröt aldrig igenom den uppåtgående trendkanalens botten i DJIA mätt i månadsstängningar. Därmed finns det fog för att 7/4 utgör botten på denna knäsvaga reflex ”knee jerk” även om det inte skulle förvåna om ännu en test av trendkanalens undre gränslinje sker så som i en W-formation. Vanligen tittar man ju på glidande medelvärden i 50, 100 och 200 dagar för att få bekräftelse på riktningen. DJIA månadsstängde både i mars och i april ovanför trendkanalens stöd vid ca 39.100 och bägge MA50 och MA100 bröt inte ner samtidigt igenom MA200. Detta indikerar att marknadesreaktionen hitintills inte bytt ut uppåttrenden mot en nedåttrend. Detta var en test med ”outside reversal” av supportnivån i en snabb korrektion inom den uppåtgående trendkanalen. Pratet om 1929 och Great Depression känns som sagt mest politiskt motiverat.
Riktiga marknadstoppar innan björntrender nedåt brukar nästan alltid forma enskilda spetsiga månadstoppar, men i vintras så blev det en tre månaders taffelberg-formation istället för en spetsig tobleronetopp. Därmed finns det mycket statiskt och historiskt fog för att förvänta sig högre toppar framöver. DJIA är alltid relevant att titta på, då det är där det internationella och institutionella storkapitalet tradar.
Sill med eller utan nubbe?
Sommaren kan bli extra intressant detta år när frihandelsavtalen sannolikt kommer på plats efter att det första redan ingåtts med Storbritannien och när USAs historiska skattesänkningar för företag och låginkomsttagare lagstiftas. Tysklands nye förbundskansler Merz har erbjudit tullfritt för bilhandel mellan USA och EU, men det måste ju gå via Bryssels byråkrater så klart.
Varje år är det alltid lika intressant att få se om den svenska börsregeln om att ”köpa till sillen och sälja till kräftorna” stämmer bättre än vad den amerikanska motstående motsvarigheten anger ”sell in May and go away” (dvs sälj över sommaren). Historiskt sett så är ju aktier en vintersport med merparten av avkastningen under oktober-april, inte sällan med en dipp just innan under september-oktober. Med liknande cykliskt säsongsmönster brukar krig historiskt sett startas, alternativt intensifieras, under höstar.
Välrenommerade finanstidningen Barron’s mäter sentimentet hos s.k. ”Big Money managers” på våren och på hösten varje år. Senaste mätningen i våras under brinnande tullchock visade på att Big Money managers såg mycket marknadsoro med tullarna men hela 60% av desamma såg tullrubrikerna som just mest rubriker och istället som ett bra köpläge. Samma tidning satte dock krisrubriken att Big Money managers idag är mest bearish till aktier sedan ca 30 år tillbaka. Men detta besrish sentimentet motsvarade bara några få procentenheter värre än tidigare då 32% uppgav sig vara bearish avseende aktier. Historiskt låga 26% uppgav att de var bullish avseende aktier, dvs nästan lika många bears som bulls och störst andel 42% förespråkade neutral aktieviktning. Detta betyder ju samtidigt att hela 68% inte avser att undervikta aktier trots att aktier stigit kraftigt med relativt höga värderingar.
Avgående Warren Buffetts bevingade investeringsord blir aldrig gamla; “to be fearful when others are greedy and to be greedy only when others are fearful”.
Glad midsommar!
Streiff
